FAKTABLAD – KANINER

Vetenskapligt namn

Familj: Leporidae (kaniner och harar)
Ordning: Rodentia (gnagare)
Släkte: Oryctolagus
Art: Cuniculus (vildkanin)
Ras: Hermelin
Färg: White svart och Chinchillatecknad
Kön: Framgår av stamtavlan (hane=1,0 och hona=0,1)
Normalvikt: 0,8 – 1,4 kg

Foderstat

Djuret har haft nedanstående matordning hittills. Följ samma rutiner åtminstone en tid så blir miljöombytet lättare för kaninen. Om du vill byta rutiner eller foder byt successivt så minskar risken för magproblem eller andra omställningsproblem.

Morgonmål

  • Nytt vatten i skål (Den har inte lärt sig dricka ur droppflaska.)
  • Ca ½ liten morot

Kvällsmål

  • Nytt vatten
  • Ca ½ dl pellets. Vid fällning en droppe vetegroddsolja på pelletsen.
  • Fyll på hö. Ska alltid finnas i buren = Fri tillgång.
  • Äppelkvist, maskrosblad eller annat grönt

OBS! Plocka bort färsk mat (morot, gräs o likn) som inte ätits upp sedan föregående matning.

Var mycket försiktig vid foderbyten. Vänj kaninen successivt vid nya sorters foder. Våra kaniner är för närvarande vana vid morötter och Svenska Foders Kanin- och marsvinspellets.

Livslängd

Omkring 5-6 år i vilt tillstånd, men kan även uppnå 10 år. Tamkaniner kan också uppnå denna ålder, men sannolikt kan de klara sig något längre. Snittåldern är ca 7 år, men enstaka exemplar kan bli över 10 år. Man bör inte avla på djur som är mer än 5 år.

Så lever vildkaninen

Vildkaninen trivs bäst i kulliga och sandiga områden med låg buskvegetation. Särskilt tycker de om unga och torra furubestånd, kort sagt platser, där den kan gömma sig på bästa möjliga sätt. Inom dessa områden anlägger de på lämpliga och helst soliga ställen tämligen enkla bon, gärna i sällskap och ofta i kolonier. Varje bo består av en ganska djupt liggande kammare med vinkelböjda gångar av vilka var och en har flera utgångar. Dessa är ganska utvidgade genom att djuren passerar där många gånger per dygn, men den egentliga gången är så smal att kaninerna nätt och jämnt kommer igenom. Varje par har sin egen bostad och tål inte att andra djur kommer in. Däremot slingrar sig ofta gångarna i flera bon. I sina hålor lever kaninen gömd nästan hela dagen om det inte finns täta buskbestånd utanför. På kvällen däremot beger de sig ut, men mycket försiktigt. Den vädrar noga innan den lämnar boet. Märker den fara, så varnar den övriga djur genom att kraftigt slå bakbenen i marken, vilket gör att alla snabbt skyndar tillbaka till sina bon.

Modern vårdar sina ungar mycket väl och ömt. Ungarna visar sina föräldrar stor vördnad. I synnerhet stamfadern till ett stort samhälle aktas högt.

Tamkaniner

Tamkaninens liv skiljer sig väsentligt från vildkaninens. Kaniner sitter i burar, som regel en och en. Det är endast kullar och ungdjur som kan vara tillsammans de första månaderna. Redan vid ca två månaders och senast vid tre månader skiljer man hanar och honor åt. Efter tre till fyra månader, beroende på ras, måste man sätta hanarna i enfack. De blir könsmogna vid ca fyra månaders ålder och börjar då slåss med varandra. Honorna kan man ha tillsammans längre, men om det ska bli utställningsdjur av dem bör man även sätta honor i enfack vid ca fyra månaders ålder. Om man ändå vill ha två kaniner boende tillsammans är det bästa paret en hona och en kastrerad hane. Två systrar eller mor och dotter kan också gå bra.

Kaniner uppskattar inte att vara tillsammans med andra djur, även om det finns undantag när det gäller kelkaniner som kan anpassa sig till familjens övriga djur, såsom marsvin, hundar och katter. Troligen mår kaninen ändå bäst av att bo själv i sin bur om den inte kan få vara med eller i närheten av andra kaniner, vilket är det bästa.

Nattdjur

Kaniner är skymnings- och gryningsaktiva. På dagen sitter de mest och sover. Deras krav på belysning är förhållandevis litet. För stark belysning kan däremot skada deras välbefinnande.

Hantering

Man ska alltid uppträda lugnt när man handskas med kaniner. Om de blir skrämda kan de rusa runt i panik och skada sig. Ska djuren flyttas en längre sträcka ska det ske i lämplig låda eller transportbur.

När man lyfter kaninen är det viktigt att stödja både fram och bak så att inte ryggen eller magen skadas. När man bär på kaninen ska man hålla en hand över öron och nacke. Om kaninen rycker till eller försöker slita sig loss är det då lätt att hindra den.

Kaninen får aldrig lyftas i öronen.

Transport

All transport eller förflyttning av kaniner är ett stressmoment för djuren. Det är därför viktigt att ha transportlådor av bra kvalitet och att transporter sker på bästa sätt. Transportlådor av trä eller plast fungerar bra. Utrymmet ska vara anpassat efter kaninens storlek. Djuren ska kunna ligga normalt och resa sig samt kunna vända sig i lådan. Det ska även finnas goda luftinsläpp i lådan.

Under transporten får djuren ej utsättas för drag, stark kyla eller värme. Djuren kan ta skada av detta och bli sjuka. De kan få värmeslag och dö om det blir för varmt i transporten.

Buren

Jordbruksverket har krav på godkänd storlek på kaninburar indelade efter viktklasser.

Hermelinen är en liten ras (< 3 kg). Den ska ha en bur på minst 0,5 m², med minsta mått på kortaste sidan 0,5 m och minsta höjd 0,5 m. Uteburar (speciellt för vinterbruk) bör stå på ben som är minst 0,5 m höga.

Burens botten ska täckas med kutterspån och halm. Rengör minst en gång per vecka.

Kaniner uppskattar även en bolåda som den kan gömma sig i vid fara eller sitta på för att hålla utkik. Honor som ska föda ska alltid ha tillgång till en redlåda minst en vecka innan födseln.

Buren ska även utgöra ett skydd mot objudna gäster, som t.ex. katt, hund, räv etc.

Skydd för väder och vind

Kaninen är ett pälsdjur och är därför tolerant mot låga temperaturer. Den kan klara sig utomhus i burar med tre vindtäta väggar eller i relativt öppna skjul. Kaninen ska vara skyddad mot nederbörd i form av snö eller regn, men också för drag. De ska också skyddas från starkt solsken.

Om kaninen ska bo ute under vintern ska den ha ljummet vatten minst två gånger per dygn vid minusgrader.

Innekanin Om du ska ha kaninen inomhus måste du tänka på att: * Köpa en ordentlig bur * Låta kaninen vara i buren tills den har vant sig vid att ha sin ”toalett” i en hörna * Byta strömaterial ofta * Kaninen får inte utsättas för direkt solsken inne eller ute på balkongen * Skölja ur vattenflaskan eller skålen varje dag och ge nytt friskt vatten (en grundregel är att vattnet ska vara så fräscht att du själv ska kunna tänka dig att dricka av det) * Inte ge för mycket kraftfoder så att kaninen blir fet * Ge den hö och grenar att gnaga på * Inte utsätta den för hög musik * Inte utsätta den för drag * Kaninen tål inte målarfärg eller andra starka lukter * Behandla kaninen lugnt och sansat så blir den tam * Kaninen är en gnagare som inte kan lämnas i inomhus utan tillsyn eftersom den kan gnaga på kablar och möbler mm

Klipp klorna

Eftersom tamkaninen inte har möjlighet att på ett naturligt sätt slita ner sina klor måste de klippas regelbundet. Särskilt viktigt är det att kontrollera klornas längd hos dräktiga honor. Om de har långa och vassa klor är det lätt att de skadar ungarna. Om klorna är för långa kan de böjas och få in i tassarnas undersida och då kan de också brytas av. Det är lämpligt att klippa klorna ca varannan månad. Var försiktig vid klippning så att inte blodkärlet i klon skadas.

Sjukdomar

Kaninen kan bli sjuk och då är det viktigt att man snabbt ger den rätt behandling. Kontakta gärna en erfaren uppfödare för råd eller veterinär.

Vanliga orsaker till sjukdomar är:

  • Dåligt foder (kvalitet, sammansättning, rutiner)
  • Dålig miljö (luftfuktighet, temperatur (särskilt värme), damm, ammoniak)
  • Bristande hygien (coccidos, inälvsmask, bakterier)
  • Stress och oro ( särskilt honor med ungar och ungdjur)
  • Inköp av nya djur och utställningar (smittämnen)

Kaninens mage är mycket känslig. De sjukdomar som drabbar kaniner mest är förstoppning (58 %) och diarré (33 %). Av den anledningen är det viktigt att vara noggrann med foderstaten och leva efter ovanstående råd. Kaninen saknar förmåga att kräkas, om den fått i sig något olämpligt måste det ”dåliga” fodret passera igenom hela magtarmkanalen.

Stamtavlan

Den enda godkända stamtavlan är den som är utfärdad av Sveriges Kaninavelsföreningars Riksförbund. Kaninen ska vara märkt med minst tre siffror i vänster öra, och med uppfödarnummer med en bokstav och två siffror i höger öra, alterntivt med fotring. Samma siffror finns på stamtavlan. Merparten av föräldrar och mor- resp. farföräldrar ska vara registrerade i riksstamboken för att man ska få registrera kaninen och skriva stamtavlor på avkommorna. Om varken mor och far till kaninen är registrerade kan inte heller ungen registreras.

Gå med i kaninavelsföreningen!

Om du vill ha ytterligare råd och tips om kaninhobbyn är du välkommen att bli medlem i Sveriges Kaninavelsföringars Riksförbund. Då får du tidningen ”Kaninuppfödaren” som utkommer med 10 nr per år. Dessutom har du möjlighet att delta på utställningar, registreringar, samt kurser som anordnas i förbundets regi. Vidare får du skriva ut stamtavlor på eventuella ungar som föds hos dig.

Besök gärna hemsidan där det finns massor av rolig, intressant och nyttig information, bl.a. om hur man går med i föreningen.

Huvudkontor:

För medlemskap, kontakta Berit Gustafsson på medlemskontoret i Nusnäs, tel: 0250-371 14, epost: medlem.skaf@telia.com